Jag har varit på utvecklingssamtal i skolan idag för dottern som går i första klass.

Detta är något som går att applicera även i hundträningen, både på kurser och mellan träningskompisar. Jag har ibland haft något liknande i slutet på mina kurser fast jag har kallat det för individuell vägledning, det som gjorde det svårt var att det tog ganska mycket tid i anspråk och att det blev en del väntan för övriga ekipage. Är man däremot två så kan den ena sysselsätta övriga medan den andra pratar med en och en.  Ett annat sätt kan vara att man låter kursdeltagarna följas åt och jobba mycket i par sedan får dom i slutet av kursen utvärdera varandra.

Kan man då lära sig något av detta? Ja absolut, man blir ofta hemmablind både gällande sina styrkor och sina svagheter, att vara öppen för konstruktiv kritik är viktigt för utvecklingen. Måste man då vara ”proffs” för att kunna ge kritik, nej jag tycker inte det, ibland kan den bästa ”ögonöppnaren” komma från en icke hundtränare som ser allt på ett annorlunda sätt.

Fler positiva effekter är att man måste vara både fokuserad och engagerad under träningens eller tävlingens gång, om jag ska kunna komma med en utvärdering efteråt ja då måste jag också analysera, fokusera och engagera mig i det som händer. Man blir också delaktig på ett helt annat sätt. Det hjälper att skriva ner kritiken på ett papper för att hjälpa minnet på traven. Det är naturligtvis helt upp till var och en som får kritik vad man gör med den, jag kan välja att lyssna och ta till mig, jag kan strunta i den och tycka att det är obefogat. Jag kan ta vissa delar och strunta i andra.

Att klanka ner hjälper dock ingen, kritiken måste vara just en ögonöppnare den ska helst vara peppande för fortsatt utveckling och ska lyfta ekipaget istället för att sänka, detta är en konst som kräver träning, i skolvärlden får eleven själv vara väldigt delaktig och själva resonera sig fram till lösningar och mål, allt handlar om delaktighet. Det blir också en sporre för fortsatt träning.